Trivsel och vantrivsel

Igen. Det är nästan en månad sen jag skrivit. Skrivit här, det vill säga. Jag har skrivit en massa annat. Nyheter, recensioner, kolumner... Skola.

Jag trivs och jag vantrivs. I livet. Inte relaterat till skolan nu.

Jag trivs med utställningarna, föreställningarna, människomötena jag varit med om på senaste tiden. Jag trivs med bilderna; de jag ser och de som finns i mitt huvud. Jag trivs ensam, samtidigt som jag avskyr ensamheten. Jag förstår det inte. Ibland är det så oerhört svårt att umgås med människor fast det enda man egentligen vill är att inte vara ensam.

Jag vantrivs med vardagliga saker. Renoveringen som ska börja här i huset och hur snabbt det blir stökigt på mitt rum. Jag vantrivs med mig själv ganska mycket just nu.

Jag dricker te. Det brukar hjälpa, åtminstone för en liten stund.

Dansa hela natten

Livet far och flänger. Skolan började och inte förrän för en vecka sen hade jag tid att ens andas. Nu har jag veckoslutet att förbereda mig på nästa pass. Det börjar på måndag och kommer vara helt galet som det ser ut nu. Det är ju tur att det är roligt i varje fall!

Med idag ska det firas. Jag har inte riktigt bestämt mig vad orsaken till firandet är. Kanske avklarad språkkurs, kanske möjligheten till förlängt studiestöd eller kanske bara för att. Anyway, jag har satt på mig min nya klänning som jag köpte i Stockholm för några veckor sen. And soon I will put on my dancing shoes.

Jag har verkligen lust att bara skaka loss och dansa vilt ikväll!

Men före det lite vin :)

Välkommen tillbaka till skolan

Rumänien var underbart! En grupp med människor från sex olika länder träffas, har olika aktiviteter som bergsklättring eller mountainbiking och lär känna varandra. Människor som utstrålar värme, verkligen lyssnar till de andra, vil lära känna andra och uppskattar människor som de är. Detta i kombination med aktiviteter som jag personligen kände var utmanande. Och glädjen i att se hur mycket jag själv vuxit på 10-15 år.

Och sen komma tillbaka. Det rä lite som att ha bakis. Fast värre egentligen. Promenaden genom stan, från järnvägsstationen hem tar tio, kanske femton minuter. Lördagnatt och stan är full i alla bemärkelser. Stan är full av männskor och de flesta är fulla. Ett obehag sprider sig och jag längtar tillbaka till den varma atmosfären. Lördagnatten känns så trivial.

Men sen kommer en glädje av att skolan börjar igen. Det har bara varit några dagar, men resan tillsammans med det vi studerar nu och hur vi studerar inspirerar mig. Jag är på rätt stig, går i rätt riktning. Det gör mig lycklig och jag känner mig nöjd fast jag är trött och lider av en hosta som egentligen borde höra till en 60+ man som rökt hela sitt liv. Hostan går om med att hosta, sa min läkare. Så jag hostar. Och myser samtidigt för de känslor och den inspiration jag har skapar en värme som påminner om en höstbrasa.

Sista arbetsdagen på en arbetsplats som följt mig under 1,5 år. Men det känns skönt att höra att jag kan återvända när jag vill. Och nu en vecka i Rumänien innan skolan startar upp igen.

Scorpions Wind of Change skulle kunna fungera bra som soundtrack.

This is my voice, my weapon of choice

Ibland tar musiken över livet och ibland tar livet över musiken. Tre dagar festival. Dagar? Egentligen kvällar och nätter. Gårdagens Hypnotic Brass Ensemble och Grace Jones drog med mig, talade till mig. Mitt leende brett och min kropp samtidigt trött och energisk från dansandet. Kvällens artister var soundtrack till känslorna inom mig. Vemod, längtan och hopp. Frågor. När? Var? Varför? Musiken så hög att kroppen följde rytmen.

En trött Pärlan som ska på jobb om fem, sex timmar, men inte har ro att gå och lägga sig för att tankarna och känslorna bara flyger omkring i kropp och huvud. Vad och vart vill jag?

Tillbaka igen

Sommaren har gått. Den fortsatte på våren. Fylld av jobb, jobb och mera jobb. Farten har varit så hård att jag inte ens märkt vad som hänt, vad jag gjort, vartåt jag gått. Flera månader har jag spenderat både arbetstid och fritid med samma människor och jag har inte märkt hur mycket energi det krävt av mig. Eller jag har märkt att jag varit trött, men det har varit roligt och jag har inte sett att det inte alltid var så bra att hela livet snurrande runt en och samma sak.

Min en veckas semester var allt för kort, men jag spenderade den smart. Borta från vardagen. 5 dagar på Stockholm Pride och två veckoslut med familjefester. Det var semstern, avståndet som fick mig att inse hur mycket jag inte varit mig själv den här sommaren. Farten har gjort att jag inte längre sett min egen väg. Mina egna tankar och viljor har suddats ut i måsten och borden. Det känns dom om jag skyller på yttre orsaker, men det är ju egentligen jag som valt det här livet den här sommaren. Jag visste att det skulle vara intensivt. På ett helt annat sätt än förra sommaren.

Första veckan tillbaka från semestern var jag bara trött och irriterad. Jag ville inte mer. Bara tre veckor var det jag sa till mig och det kändes helt för mycket. Hur skulle jag klara av tre veckor när varje dag kändes som åtminstone två? Och hur skulle jag klara av att vara tillbaka i Helsingfors när Stockholm kändes så mycket mer hemma? Men jag har en vis vän. Hon sa, vad är det egentligen som stoppar dig från att åka? Och ja, jag kom egentligen inte på något. Det finns inga goda orsaker till att stanna här. Om jag vill kan jag åka redan nästa vår. Det handlar bara om att fixa och vara aktiv. Något beslut om när är inte taget än, men jag tror faktiskt jag tagit ett beslut om om. Det känns befriande. Otroligt härligt!

Och de förändringar som hösten kommer med är välkomna. En dag väntade ett arbetserbjudande i min email inbox. Det var fint. Skolan börjar också igen. Och den här veckan har jag träffat kompisar och vänner som jag inte sett sen våren. Allt det känns riktigt bra! Och nån dag ska jag sätt mig ner och göra en lista på kanske fem saker jag vill med mitt liv under de närmaste två åren. Jag känner att jag är jag igen. Jag gör bra val, sådana som känns rätt för mig, och jag ser fram emot min sista vecka i det här arbetet. Det känns bra att vara tillbaka.

Jag vet inte. Vi pratade ordentligt om något som funnits under ytan i flera månader i förrgår efter ett antal glas vin. Båda hade starka känslomässiga reaktioner. En bir bort satt de andra och rökte, drack, spelade gitarr och sjöng. Igår var det okej. Jag distraherades av att sköta en kompis bakfylla och av min egen. Jag jobbade, men inte så effektivt och hängde och pratade med arbetskompisar, samma som hade varit med kvällen innan.

Idag är jag också ansvarig för att de andras jobb flyter. Jag hade tänkt gå och möta de andra, men vaknade lite för sent för det. Och nu känns det bra att jag inte är där. Några tårar föll och jag känner mig fortfarande otroligt trött.

Ikväll ska jag se på nycirkus. Efter det finns det möjlighet att träffa kompisar. Alla de här samma mänskorna igen. Jag vet inte om jag vill eller orkar. Jag vet att jag inte vill dricka. Det har jag verkligen ingen lust med, men vill jag se de andra? Och vill jag se henne? Om jag inte går idag ser jag henne först om över en vecka. Blir det värre då? Om det är så lång tid mellan. Skulle det bara vara lättare nu genast? Men vill jag ens att det ska vara så att hon garanterat har druckit några eller är det hellre på jobbet? I don't freaking know.

Fuck. fuck. fuckety-fuck.

Det som jag trodde hökk på att gå över är såå inte över. Jag har bara inte sett henne på länge. Sommaren kommer vara jobbig om det fortsätter såhär.